Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Anledningen till den här bloggen…

…var ju att jag kände att jag hade så mycket att berätta och säga om hur mitt liv varit de senaste åren och att allt det skulle hjälpa mig tillbaka till det liv som jag förlorat.
Det som har gjort att jag blev sittande i soffhörnet i hela fyra år, med en enda önskan, att inte längre finnas till.
Inte tillbaka till det som varit utan återkomma till ett liv överhuvudtaget.

Att börja skriva, tänkte jag kunde vara var ett bra sätt för mig att komma tillbaka till livet efter en massa tragiska händelser, som pågick i ett antal år och aldrig verkade ta slut. Att då samtidigt få prata om saker som jag har hållit inne och därmed skapat en hel del onödiga hinder för att gå vidare.
När allting pågick och all de värsta sakerna hände, brukar det normala vara att man får någon slags hjälp, typ kristerapi eller liknande, men jag stod helt ensam med allt och trodde nog att jag pallar, utan att faktiskt se att det inte var fallet. Utan jag sjönk djupare för varje gång tills det slut blev totalstopp – hela mitt liv tog bara slut.
Till slut börjar man undra hur mycket en människa kan klara av utan att knäckas totalt. Hur länge orkade man vara stark och stå upprätt tills man föll.
Det gick ju ett bra tag, men till slut faller man, oavsett hur stark man än är.
… och det gjorde även jag.
Hårt.

Jag hade alltid betraktat mig som en stark människa som inte kunde knäckas av någonting mer än det som redan hade pågått i mitt liv, men ack så fel jag hade.Eller så hade jag inte fel alls utan det var bara så att allt till slut blev för mycket, även för en sån som jag.

Genom allt jag redan varit med om och upplevt i mitt lilla liv, trodde jag att jag hade uppburit en viss immunitet, eller ska man kanske kalla det för “vana”, eller bara, “seen it, been there” eller rent av blivit blasé av att det hände sånt jämt och ständigt och inget mer kunde bli värre än det redan varit. Flera gånger om, till och med.
Men riktigt så var det ju inte, som det skulle visa sig, oavsett vad man redan hade upplevt, kunde det ändå alltid bli värre, överraskande nog.

Det är nu, som jag äntligen börjar sticka upp huvudet och försöker att börja leva igen, men det också råkade bli fel tidpunkt, det här med Corona.

Jag har haft ett omväxlande liv, med mycket tragik och elände, men också väldigt mycket kul i mina dagar.

Så trots att allt vissa perioder, verkat helt nattsvart och hopplöst har det ändå alltid ljusnat till slut, även när man inte trodde det längre vara möjligt.

Det gäller att aldrig ge upp hoppet för det är ingenting i livet som varar för evigt – varken de goda eller de onda tiderna.

Allt har en början och ett slut, en av universums orubbliga lagar.

Never give up!

 

Lämna ett svar

Till startsidan