Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Vårt val av husdjur

Människans behov av att ge och få kärlek är stort och många har husdjur som de älskar över allt annat på jorden.
En del har också något märkligt behov av att hävda sig, eller skaffa sig uppmärksamhet genom att äga ett ovanligt och till och med livsfarligt rovdjur som husdjur.

Orm är ju ett av dessa med “Ballfaktor”, (har inget med ballar att göra 😄😁, utan det ses som ballt!)
Ju farligare och större, desto bättre, så många har ju ormar som husdjur, men hur många vet om det här?

 

Det händer ju då och då runt om i världen, verkligen tragiska “olyckor”, (kan man kalla de för olyckor egentligen, när det i själva verket är något man bör räkna med?)
Det sorgligaste är väl när det drabbade en familj där ett av barnen råkade bli ormens lunch. Ett annat barn blev middag för familjens “tama” lejon. Pappan var väl ansedd lejontämjare, så tam var hans lejon!

Att vissa människor måste, för sin egen dåliga självkänsla, skapa sån röra i naturen

Det handlar ju om vilda djur som enbart följer sina naturliga instinkter och beteenden som man inte ens ska inbilla sig att man kan “dressera”, eller uppfostra bort.

Alla människor som skaffar sig husdjur, oavsett om det är katt, häst, råtta eller krokodil, bör på allvar skaffa så mycket kunskap som möjligt för att undvika riktiga tragedier.

Serverat på Nobelfesten

Ännu en sån dag…..

Ja precis,
…..ännu en sån dag som jag verkligen undrar om jag är normal, eller om hela världen är normal, eller vad är det som är normalt – om någonting överhuvudtaget är normalt??
Redan här så måste man ju nästan konstatera att frågan om jag är normal, kan kanske ifrågasättas på allvar….?

Som jag redan tidigare kom på – och därmed också uppfann ett nytt ord i svenska språket, “Dagfördagmänniska”, eller det kanske ser bättre ut så här: “Dag-för-dag-människa”, för det är, har jag kommit på, att är precis vad jag är.
Det här är lite som att införa en del av det Finska språket, eller ännu värre – det Walesiska – jättelånga ord!
Som vi alla vet så är det ju inte så många såna i svenskan.

Ena dagen mår jag som vanliga, normala(?), friska jag, full av idéer och entusiasm över allt jag ska göra inom den närmaste framtiden, för att nästa dag vara dödstrött och håglös och helt “slut som artist”, som man brukade säga förr 😁ha ha.

Det var meningen att det skulle låta roligt. Jag vet inte om man tyckte det egentligen, ens då, men man hade ju helt olika idéer om vad som var roligt på den tiden än man har idag.

I iallafall, så tänker jag att jag är säkert sjuk, lite feber kanske? Nähä. Snorig då?…inte det heller, men yr i huvudet är jag iallafall, som vanligt. Fast kanske lite mer än vanligt idag? Ja, så är det och så mår jag illa och har ont i huvet.
Men det är inte migrän längre, det hade jag förr, när jag var yngre men märkligt nog så försvann det. Samtidigt med mensen nästan, ungefär där någonstans.
Det kanske är det vanliga.

Det var ju bara skönt att vara av med det, det verkar vara en riktig kvinoförbannelse som visst också är ärftligt. Det stämmer nog för jag minns att min mamma hade det och jag har för mig att hennes mamma också hade. Men inte min farmor.
Min farmor som hade haft det hårdaste livet en människa kan ha, var faktiskt kärnfrisk. Aldrig sjuk, någonsin.
Och det var hon otroligt stolt över.
Jag kommer ihåg när hon hade varit på läkarbesök, ett av de väldigt få, inte hennes idè i allafall. Antagligen någon årlig påtvingad rutinkontroll.
Hon berättade stolt att medan de andra “gummorna” tävlade om vem som hade flest sjukdomar och mest mediciner, skröt hon om hur doktorn hade berömt hennes starka, friska hjärta, och hennes fantastiska hälsa, ovanligt för hennes ålder.
Jag minns att hon kunde ha huvudvärk ibland. Då knöt hon en scarf runt huvudet, riktigt hårt och gick och la sig en halvtimme och så var det full fart på henne igen.

Farmor var en människa jag verkligen älskade. Älskar, fortfarande fast hon är död sen många år tillbaka, men kärleken till henne dör aldrig.
Hon var värd all kärlek, beundran och respekt en människa någonsin kan få. Hon förtjänade allt och lite, nej – mycket, därtill.

Farmor kommer nog att dyka upp på mina sidor ofta och jag ska berätta så mycket jag bara kan om hennes livs historia, och då kommer ni som läser den förstå att det var en människa att se upp till och lära sig av och älska av hela sitt hjärta.

Nu var det ju mitt vanliga vardagsgnäll som jag ska skriva om här.
Fast det är inte så vanligt egentligen trots att det har varit så de senaste fem åren.

29 Juni 2016. Det var då jag dog, mitt liv tog slut, jag landade på soffan och blev kvar där i fem år.

Tills idag, kan man nästan säga. Trots några trevande försök att komma upp ur soffhörnet, där man blev kvar, och återvända till livet igen. Fast det är fel ord – fortsätta, låter mera rätt, för återvända till det som varit, går aldrig igen.
Fortsätta, från den punkten man hamnat i, trots att all vilja att finnas till överhuvudtaget, inte längre finns.
Jag hade alltid undrat hur en människa klarar av att leva vidare efter de värsta tragedier de drabbats av, utan att totalt tappa förståndet, vilket jag alltid var säker på att jag skulle göra om något sånt hände mig.

Det är kanske det jag gjort, tappat förståndet, det är väl därför jag är som jag är nu.
Det var ju där jag började den här dagens tankar, med att undra om jag överhuvudtaget är normal längre..eller om jag någonsin ens varit det.

 

Anledningen till den här bloggen…

…var ju att jag kände att jag hade så mycket att berätta och säga om hur mitt liv varit de senaste åren och att allt det skulle hjälpa mig tillbaka till det liv som jag förlorat.
Det som har gjort att jag blev sittande i soffhörnet i hela fyra år, med en enda önskan, att inte längre finnas till.
Inte tillbaka till det som varit utan återkomma till ett liv överhuvudtaget.

Att börja skriva, tänkte jag kunde vara var ett bra sätt för mig att komma tillbaka till livet efter en massa tragiska händelser, som pågick i ett antal år och aldrig verkade ta slut. Att då samtidigt få prata om saker som jag har hållit inne och därmed skapat en hel del onödiga hinder för att gå vidare.
När allting pågick och all de värsta sakerna hände, brukar det normala vara att man får någon slags hjälp, typ kristerapi eller liknande, men jag stod helt ensam med allt och trodde nog att jag pallar, utan att faktiskt se att det inte var fallet. Utan jag sjönk djupare för varje gång tills det slut blev totalstopp – hela mitt liv tog bara slut.
Till slut börjar man undra hur mycket en människa kan klara av utan att knäckas totalt. Hur länge orkade man vara stark och stå upprätt tills man föll.
Det gick ju ett bra tag, men till slut faller man, oavsett hur stark man än är.
… och det gjorde även jag.
Hårt.

Jag hade alltid betraktat mig som en stark människa som inte kunde knäckas av någonting mer än det som redan hade pågått i mitt liv, men ack så fel jag hade.Eller så hade jag inte fel alls utan det var bara så att allt till slut blev för mycket, även för en sån som jag.

Genom allt jag redan varit med om och upplevt i mitt lilla liv, trodde jag att jag hade uppburit en viss immunitet, eller ska man kanske kalla det för “vana”, eller bara, “seen it, been there” eller rent av blivit blasé av att det hände sånt jämt och ständigt och inget mer kunde bli värre än det redan varit. Flera gånger om, till och med.
Men riktigt så var det ju inte, som det skulle visa sig, oavsett vad man redan hade upplevt, kunde det ändå alltid bli värre, överraskande nog.

Det är nu, som jag äntligen börjar sticka upp huvudet och försöker att börja leva igen, men det också råkade bli fel tidpunkt, det här med Corona.

Jag har haft ett omväxlande liv, med mycket tragik och elände, men också väldigt mycket kul i mina dagar.

Så trots att allt vissa perioder, verkat helt nattsvart och hopplöst har det ändå alltid ljusnat till slut, även när man inte trodde det längre vara möjligt.

Det gäller att aldrig ge upp hoppet för det är ingenting i livet som varar för evigt – varken de goda eller de onda tiderna.

Allt har en början och ett slut, en av universums orubbliga lagar.

Never give up!

 

Sverige tar hand om “Fattigpensionärerna”

Blir förbannad som vanligt över de svenska politikernas idiotier och totala frånvaron av verkligheten i det land som de är tillsatta av Svenska folket (börjar undra om det är det “Svenska folket”)
för att styra detta land! Jag har svårt att förstå att det Svenska folket verkligen vill ha det så här.

Det är mycket som sker i dagens Sverige som övergår det normala förståndet och varje människa med lite sunt förnuft börjar faktiskt undra vilka det egentligen är som styr och ställer här i landet.
Det är vissa folkgrupper som favoriseras på helt absurda sätt medan andra verkar vara utsatta för en planerad massutrotning.
(Jag har gjort en del kommentarer om detta på Twitter)

Nu avser jag det som dagens politiker kallar för ett “samhällsproblem”: fattigpensionärerna! Som jag nämnde i min Tweet att det är nästan jämförbart med Tysklands lösning en gång i tiden, på vad de ansåg då vara ett samhällsproblem. Det börjar nästan kännas som om det är något liknande på gång här, fast det kamoufleras på en massa konstiga sätt, men trots det blir mer och mer märkbart för varje nytt beslut och uttalande för de imbecilla pack som styr detta land.

Eftersom det väcktes en hel del uppmärksamhet på de fattigaste, äldres situation så för att låtsas värna om dessa kom man med diverse löften om förbättrad levnadsstandard för den gruppen. Men det är ju inget annat än kulisser som byggs upp för att vilseleda oss och få oss att tro att de verkligen tänker göra något situationen, men varje människa som kan den enklaste matematiken (förutom våra poitiker, de verkar inte ens kunna det), fattar ju att detta är inget annat än avledande manövrar för att vi inte ska se verkligheten.

Det här är vad som upprört mig just idag när jag kollade upp vad det är som gäller för det kommande året och det här tycker jag att ni alla ska se och fundera på.
Den utlovade höjningen av pensionerna inför 2021 –ÄNNU ETT SKÄMT!!!!

Detta är vad som lovas;
“På kort sikt är Pensionsgruppen överens om att år 2021 höja pensionerna genom en ny förmån, ett pensionstillägg, som ska betalas ut av Pensionsmyndigheten tillsammans med övrig allmän pension. Den nya förmånen innebär ett tillägg till den inkomstgrundande allmänna pensionen. Förmånen riktas till dem med en allmän pension mellan 9 000 – 17 000 kronor och uppgår till maximalt 600 kr per ”

Detta är vad som gäller idag:
“Som mest kan garantipensionen bli 8 597 kronor för ensamstående och 7 690 kronor i månaden för gifta. Du får ingen garantipension om du: Är ensamstående och får 12 530 kronor per månad eller mer i inkomstpension före skatt. Om du är gift och får 11 153 kronor per månad eller mer före skatt.17 nov. 2020”

…vilket alltså innebär att de allra fattigaste får, som vanligt inte ett öre mer än vad de har idag!
De som är snäppet över dem, får enligt de utlovade procentens höjning, 60 kr mer i månaden. Det måste alltså avses som en stor förbättring av levnadsstandarden för dessa.
(ursäkta, men jag måste spy!)

Lämnas de fattigaste utanför ALLA höjningar MEDVETET varje år eller vad är det frågan om?!!!

Varför annars går gränsen för höjningen precis ovanför de lägsta där de som har under 9000 kr inte får någon höjning alls – nu igen!!

Sist gällde skattesänkningarna ENDAST de som hade en pension på 17000 kr eller mer, Alltså de som redan hade det bäst ställt!

JAG ORKAR INTE MER – I ALLA ANDRA LÄNDER GÖR FOLK REVOLUTION – SVENSKARNA SVÄLJER ALLT!!!!!

Stackars miljonärer….

En ung kille vill syssla med musik i sitt liv men hans pappa säger
“Det kan du ju inte försörja dig på. Du måste skaffa dig ett jobb”

Det är väl inget märkvärdigt med det egentligen men pappan till den här killen
är en av Sveriges rikaste människor och heter Jens Spendrup.

Jag har alltid trott att alla föräldrar jobbade och eftersträvade att uppnå en
så bra ekonomi som möjligt för att kunna ge sina barn möjligheter i livet som de själva kanske inte fick.
Drömmen då är väl att vara helt ekonomiskt oberoende och i det läget kan barnen välja att göra det dom vill och har talang för istället för att slita i något trist jobb bara för brödfödan.
Hur kan det komma sig att sonen till en miljardär inte kan ägna sig åt det han allra helst vill göra i livet och ta tillvara på sin talang som han fått.
Hur kan det komma sig att pappan inte kan försörja honom trots att han dessutom, utöver familjens förmögenhet, uppburit försörjningsbidrag i form av Barnbidrag från svenska staten, bekostat av skattebetalande, hårt arbetande svenska medborgare?!

Barnbidraget i Sverige betalas ju ut till varenda barnfamilj oavsett om de är miljonärer eller inte – allt detta i “rättvisans” namn.

Ja, du läste rätt; RÄTTVISA!

Vliken jävla rättvisa följer den lagen att hårt arbetande barnfamiljer måste av sina surt förvärvade inkomster avstå en del för att försörja miljonärernas barn?! Som då dessutom ändå inte kan försörja dem utan de ska jagas iväg till en hårt belastad arbetsmarknad där jobben inte ens räcker till för alla som behöver der för att kunna försörja sina barn… (och dessa miljonärers barn likaväl)
Varför ska han stå och konkurrera om dessa få arbeten som han inte behöver för sin försörjning.
Vad behöver han dom pengarna till?
För att tillfredställa pappans sjuka hagalenhet, sjukliga samlarmani. Det är ju vad det handlar om eftersom dessa pengar inte används till något förutom att samlas på hög, som alla andra världens miljonärer, miljardärer gör.
De sitter och ruvar på alla pengarna i världen medan folket i deras länder svälter, begår brott och belastar statens resurser som längre inte räcker till därför att pengarna finns på deras konton. Inte där de behövs.

Föreställ dig Mozart, Michelangelo, Paganini mfl hårt arbetande som murare eller stenhuggare eller liknande, hela dagarna i ända. Tror ni att de hade vid dagens slut orkat skapa det de gjorde och efterlämnade till oss att njuta av.
Hade de haft energi och inspiration till det skapande som de hade talang för??

Ville du se tjusiga proffsfoton…

På mina sidor kommer du inte att få se några tjusiga, välsminkade professionellt fotade bilder på mig, för det kommer inte att finnas här.
De bilder jag har att visa upp är mina sunkiga selfies, tagna med min gamla Samsung mobil, oftast hemma med min vanliga belysning och mitt vanliga vardagsnylle.

Vad jag har sett av alla bloggare så översvämmas sidorna av vackra fotografier, av vackra ansikten med rätt belysning, sminkning och fotograf. Något sådant har jag inte råd med och tycker inte att det är det viktigaste.
Om någon föredrar det, framför vad jag har att säga. är naturligtvis upp till var och en, men jag tycker att det redan vimlar av vackra ansikten och tjusiga människor på dessa sidor, så mina bidrag på den fronten är rätt onödiga.
Jag blir glad om ni gillar min story framför fina bilder, för det är därför jag gör det här. Inte för att visa upp mig.

Inte för att jag har något emot att göra det.

Jag tycker att jag är snygg för att vara nästan 70 år, trots att jag aldrig genomgått någon som helst ansiktsbehandling, varken operationer eller Botox, eller Fillers och allt vad dom heter nuförtiden.

Det känns lite sorgligt att kvinnor idag, ska fortfarande, år 2020 uppskattas och bedömas efter hur de ser ut i stället för hurdana de är eller vad de åstadkommer.

Den här kategorin kallar jag ju för “Dagens Tankar”, och det är precis vad det är.
Så nu kom jag ju osökt in på ämnet om kvinnornas liv.

Det slog mig nu att jag har en lista där jag skrivit upp människor som jag beundrar, och nu när jag är inne på kvinnoliv så kom jag att tänka på en otrolig kvinna som är värd all uppskattning i världen.
Jag vill visa upp en liten snutt ur en film som handlar om vad hon gör.
Jag lägger upp den här, inte bästa kvalitén men bara för att visa er en fantastisk människa.

https://photos.app.goo.gl/mNvLsTBjjFrY7ekN6

Filmen som den är tagen ur heter HEROIN(E), kan ni som vill, se i sin helhet på Netflix.
Titeln är listig på det sätt att, som ni förstått så handlar det om Heroin, men e inom parentes gör den till Heroine, som betyder Hjältinna.
Snitsigt, tycker jag. Två flugor på smällen, så att säga. 👍😊

Se på Netflix
Jan Rader

Jag är ingen utstuderad fanatisk feminist på något sätt. Tycker bara att vi alla är människor, oavsett kön, men har våra olika roller i samhället och ska alla göra det bästa av det och kämpa mot orättvisor så gott det går.
Livet överhuvudtaget är inte rättvist och vi kan inte göra det till det heller, men det finns en hel del orättvisor som vi kan ändra på, och då ska vi självklart göra det.

Det var vad som for runt i mitt huvve idag…
Vad det blir härnäst, vet man aldrig i förväg. He he Det är kanske lika bra, Ha det bra till dess 😉💖

 

Skrotis – katten som jag bor hos

Hej
Det är jag som är Skrotis. Det är mig hon, Marileeze här, bor hos.
Det är rätt Ok,för hittills har hon ju skött sig så tills vidare får hon ju bo kvar. Sen får man väl se hur det artar sig i fortsättningen.

Det var lite jobbigt här ett tag för min systerdotter bodde här också och hon var rätt vild av sig.
Alltså, jag menar, att hon var så energisk.
Hon ville alltid göra saker och snoka runt överallt och klättra…hon bara älskade att klättra. Överallt, och när jag säger “överallt” så menar jag precis överallt!

Dag o natt, fast på sista tiden blev hon lugnare, men det var ju bara för att hon hade tråkigt och mådde inget vidare.
Hon är ju en fri själ så hon vantrivdes i lägenheten, hon ville vara i skogen och klättra i träd och jaga myror och möss och skalbaggar och flygande löv. Faktiskt allt som rörde sig och inte rörde sig.

Fast hon har flyttat nu.
Vi, matte o jag naturligtvis, hittade ett fint hem åt henne där hon får springa ute så mycket hon vill och så har hon sällskap av två gamla kattgubbar,
fast den andra är ingen gubbe.
Han är lika gammal som jag, 2,5 år. En katt i sina bästa år kan man säga.
Så tycker jag i allafall.

Men nu är det lite jobbigt, för samtidigt som hon, mamma Marileeze alltså, är glad för att lillan fick ett nytt hem, så saknar hon henne så att det skär i hjärtat.
Jag tycker faktiskt synd om henne nu…

Men jag saknar inte henne, bara lite kanske, för att det är så tyst här nu, men inte annars, för att jag fick ju stryk av henne jämt.
Jag fick ju inte göra nånting om det inte passade henne. Jag vet inte varför det blev så, för när vi var små, var vi ju bästisar.
Då hittade vi på en massa bus och hade kul ihop, så jag vet inte varför det blev sådär sen.

Det kanske var för att hon var så olycklig när hon inte fick vara ute.
Jag tror det, för hon är ingen elak katt, tvärtom!
Förra sommaren var vi ju mitt i stora skogen nånstans i svenska landsbygden, och där
fick vi vara i skogen så mycket vi ville.
Hon var jättelycklig och klättrade upp o ner för alla träden och kom hem alldeles
utmattad o hungrig.
Då sov hon, men så fort hon vaknade skulle hon ut igen.
Jag höll mig vid stugknuten, inte för långt bort för säkerhets skull,
för tänk om jag inte skulle hitta hem, eller om jag skulle träffa på nån läskig
igelkott eller nåt…..
Jag vet ju inte vad det kan finnas i skogen och ärligt talat är jag inte så
intresserad av att veta det heller.

Jag gillar att ligga på en mjuk soffa eller min egen myskoja, o ha det varmt o gott
och veta att matskålen är full när jag går ut i köket och kollar läget.
Det är lugnt och skönt och helt Ok för mig

Marileeze -det är jag och jag ska berätta om mig, mitt liv och vad jag tycker och tänke om saker som pågår i vår värld

Det här kommer inte att handla om ett liv i lyx och flärd. Långt därifrån. Jag kommer att berätta hur det är och har varit att vara jag. Ibland har det varit riktigt kul, vissa stunder mindre roligt, men aldrig händelselöst, tvärtom.

Jag har levt ett bra tag nu och kan säga att jag lärt mig mycket under resans gång. Kanske inte alltid tagit lärdom av allt, utan upprepat  många misstag, inte bara en gång, men till slut är det alltid någonting som stannar kvar som man senare har haft nytta av.
Till och med så att man kan dela med sig av sina erfarenheter till andra som råkar hamna i samma situationer.

Både det ena och andra.

Jag vågar nästan påstå att jag har mycket goda råd att komma med i riktigt svåra lägen, och i många olika slags situationer, utan att på något sätt vilja påskina av att vara någon professionell terapeut, men livet lär en mycket, bara man har vett att ta tillvara på det man lärt sig.
Det är ju inte alltid fallet, men mycket saker händer som man aldrig glömmer, även sånt som man väldigt gärna vill glömma.

En del människor, även jag själv många gånger, anser att jag ser rätt krasst på tillvaron och kan vara rätt cynisk vad det gäller mänskligheten.
Det stämmer många gånger, men man får se det som en skapelse av själva livet. Resultatet av den “utbildning” man gått igenom. Som det ofta uttrycks “Man har gått i livets hårda skola” och det är precis vad det är.
En hård skola. Lättare för en del, de få utvalda, men jävligt hårt för vissa andra.

Jag är absolut inte här för att gnälla eller beklaga, varken mig själv eller själva livet
Försöker bara att vara realist för livet är inte rättvist. Har aldrig varit och kommer aldrig att vara hur mycket vissa än försöker få det till.
Man måste ju få drömma och hoppas, annars skulle ingen orka gå vidare.
Det vore ju meningslöst ens att försöka då, men hoppet är det sista som överger en och det är det människan lever av. (Inte bara haren🤣) Som tur är.

Detta var en liten del av beskrivningen om mig, bara för att ge en liten bild av hur jag tänker.
Jag är faktiskt roligare än så här men jag är en sån där “dag för dag” människa.
(Det uttrycket uppfann jag precis nu 😊) men det tycker jag beskriver väldigt bra hur jag tänker, om olika saker olika dagar beroende på vad jag hört och sett just idag. Då kommer jag med mina reflektioner över det som råkar röra sig i mitt huvud just idag.

Jag kommer att berätta en hel del av vad som varit men också om vad som pågår just nu. Det är mycket om mig och vad jag har varit med om och mycket om vad jag tycker och tänker.
Jag har en massa åsikter om allt som pågår i världen idag, och det är mycket som gör mig ledsen.
Men det finns ju hopp även där om man bara kunde få folk att vakna och samarbeta så kunde världens problem vara lösta på nolltid.
Detta låter otroligt men är fakta och möjligt redan idag.
Jag kommer att berätta om detta och jag hoppas att ni hänger med.

Tiden går och det alldeles för fort.
Jag tycker att det var sommar alldeles häromdagen men faktum är ju att det är jul snart – igen! Det är inte klokt alltså, det är ju jul varje år.
Lite tjatigt kan man ju tycka men det finns ju en del som tycker att det är kul. Barnen till exempel.
Annars hör man ju ganska mycket om de vuxnas frustrationer och förväntningar som sen ändå skiter sig och inget blev som de tänkt sig.
Men ha inte så mycket förväntningar, se på ungarna – dom förväntade sig inte så mycket mer än julklapparna, och de fick de ju och det var det. ..o Kalle Anka, det fick ju du med.

Så God Jul.

 

 

 

 

Vem är jag? Kan jag ha något att säga dig som kunde vara intressant?

Det kan vi kanske ta reda på här när jag berättar lite om mig, vem jag är, vad jag gör och hur jag tänker.
För tänker, det gör jag. Mycket och om allt. Det pågår så mycket i vår värld idag, både bra och dåligt, ibland känns det ju som att det är mest dåligt, men det beror nog på vilket humör man råkar vara på.

Det finns ju bra saker också men som vi människor är skapta så ser vi oftast det dåliga först. Kanske inte helst, men först. Konstigt, men det verkar vara i vår mänskliga natur, att dras mot det dåliga.
Det kan ju beskrivas genom det kända faktumet att när två personer träffas och har helt olika vanor och livsstil, där den ena är skötsam, har arbete och bostad och allt i ordning, medan den andra kanske sitter fast i dåligt sällskap, arbetslöshet, hoppat av skolan och kanske sitter fast i ett missbruk,
och dessa två råkar träffas, de blir kära i varandra och inleder en relation. Det är ofta den skötsamma som då tänker att hon/han kan få den andra att tänka om och börja ta tag i sitt liv och ändra det till det bättre. Men det som oftast sker, tyvärr. är att den skötsamma dras med i den mindre bra livsstilen. Kommer med i samma gäng, börjar med samma vanor och ofta trillar dit i missbruk.
Det är nästan aldrig tvärtom. Jag har aldrig hört en sån version, men jag hoppas verkligen att den finns.
Jag har undrat många gånger varför det är så?
Är det naturligare för människan att fastna i det dåliga? Eller är det rent av så att det egentligen inte alls är det dåliga utan det mest naturliga beteendet för människan och vi har tvingat oss in i ett onaturligt levnadsmönster som inte alls är vad vi är skapta för?
Om man tänker på hur djuren lever och vi människor levde ju mycket på samma sättfrån början. Allt handlade bara om överlevnad. För att äta sig mätt varje dag (om man hade tur),för att hitta skydd för natten och resten av tiden var till för vila och social gemenskap.
Det är nog det som sitter i oss fortfarande och egentligen är det naturliga tillståndet för människan. Jag läste någonstans nångång att en professor av något slag hade kommit fram till, efter många och långa studier av mänskligt beteende, att vi egentligen är skapta för arbete max 2 timmar om dagen.
Den köper jag absolut, för jag tror inte att naturen har skapat oss för att befinna oss på en arbetsplats den största delen av dagen, för att utföra en enda slags arbete för en belöning som pengar. Det är ju en senare uppfinning. Det naturliga belöningen var ju maten. Näringen som varje kropp behöver för att överleva och få energi över för andra saker och nästa matskaffningsuppdrag (det där blev nog ett nytt ord i svenska språket. Långt var det i allafall ha ha)

Här halkade jag iväg till något helt annat än vad jag hade tänkt att säga från början, men det är så här det är för mig.
Jag kommer att tänka på något och efter ett tag har mina tankar vandrat iväg till något helt annat. Så om jag ska fortsätta som mig själv, så kan det bli rätt spännande här eftersom ingen av oss aldrig vet i förväg vad den här bloggen kommer att handla om.
Hoppas ni är såna som gillar överraskningar och ser fram emot det oväntade….
Tanken var ju att jag skulle berätta litte mer om mig själv och vad jag varit med om och vad som rör sig i mitt huvud.
Nu har ni fått ett litet smakprov, så fortsätt att komma tillbaka och kolla in nästa..

Hjälp Linus från Kattjouren

Stackars Linus är alldeles förstörd av det hårda livet som hemlös

Han har nog aldrig fått bli älskad eller höra hemma, den ensamme och väldigt tilltufsade kattpojken Linus. Boende i området där man länge sett honom, vittnar om att han under lång, lång tid gått med skador och blivit alltmer luggsliten och svag. Ingen har hjälpt honom.

Den senaste tiden har Linus situation förvärrats. I dag är den förfärligt dålig. Han har öppna sår runt huvudet och på en tass som det rinner var ur. Hans huvud är alldeles svullet. Dessutom är han kraftigt halt. Man misstänker att han blivit påkörd och fått en fraktur.

Denne stackars modige kämpe behöver få vård. Linus har så tappert gjort allt han kunnat för att överleva. Men nu kan han inte mer. Kommer du till hans undsättning? BG tel:390-7466, Swish tel:1231825603, ”Rädda Linus”❤️

Tack för att du väljer att finnas för Linus och ge honom det liv han hade förtjänat att få leva från allra första början. ❤️

*Insamlingsstiftelsen Kattjouren samlar in till Linus vård. Varje krona som kommer in går till att rädda djurs liv. Veterinärvård står för en överväldigande majoritet av kostnaderna, mediciner, marknadsföring av livräddande inlägg samt transport av katter till vård & hem utgör en mindre del. I det fall mer kommer in än vad som behövs för att rädda Linus liv, används överskottet oavkortat till att rädda andra sjuka/skadade djurindivider. Behovet är enormt. Just nu är kassan tom vilket gör att ditt stöd är avgörande.

Till startsidan